migmovi

idag hade vi psykologi och började med ett nytt område
som var utvecklingspsykologi. verkligen as intressant,
därför man var glad i början när man fick veta att vi skulle ha psykologi.
men det här var inte alls kul. så intressant men så himla jobbigt. jag dog.
diana stod där och pratar om depression och massa sånt.
tänkte på nära och kära som inte mår så bra. blev ledsen.
sen klämmer hon ur sig ngt riktigt hemskt. och det bara sprack.
aldrig mått så dåligt över ngt som inte ens handlade om mig.
tyckte så synd om henne, ja visste att hon var en bra person som person.
och nu kmr jag alltid att tycka synd om henne men samtidigt
tycka att hon är så bra, en förebild. stark är vad hon har varit.
blev så impad, chockad och ledsen för det hon gått igenom.
fortsatte tänka och kom på massa hemska saker och allt bara sprack.
 jag gick därifrån.
det var så hemskt.

väl hemma är det ju crazy oxå , aldrig känt att jag har så rätt,
samtidigt är arg och samtidigt har sjukt dåligt samvete.
vet inte vart jag ska ta vägen.
det här är lätt det värsta jag någonsinn tagit mig igenom
(och jag har inte tagit mig igenom det än men jag ska)
bara så tråkigt att det måste sluta såhär.
jag är så ledsen.